Ett besök på paret Svinhufvuds hemmuseum i Luumäki är som en djupdykning i presidentparets färggranna liv och talrika tapeters årtionden. Det enda som saknas är Ukko-Pekka och Ellen själv – eller kanske de gått ut på en liten promenad.
I sovrummet har ett spetsöverkast placerats omsorgsfullt på sängen. På arbetsrummets bord finns en blandad samling av olika föremål; böcker, redskap för att putsa vapen, och en burk med avmaskningsmedel för en hund och dess anvisningar från apoteket.
Inomhus kan man endast se husets herre och fru på porträtten som pryder väggarna. Ellen håller säkert på med sin favoritsyssla i trädgården som sluttar mot sjön, och Ukko-Pekka är kanske på skjutbanan i den närliggande skogen och övar på skytte.
Så kan man drömma sig bort när man vandrar från rum till rum i Pehr Evind Svinhufvuds, det vill säga Ukko-Pekkas, och han hustru Ellens hemmuseum.
”Många besökare har sagt att det här huset talar till dem. Föremålen utstrålar 1920- och 30-talsstämning”, säger projektchef Heini Kähkönen från Kotkaniemi-stiftelsen.
Presidentparets ursprungliga möbler och föremål har placerats ut i rummen så som de stod en gång i tiden enligt gamla fotografier, och därför känns det som om paret endast lämnat huset för en liten stund.
I stora salen väcks uppmärksamheten av en ståtlig björnskinnsfäll – en souvenir från tiden då Svinhufvud förvisats till Sibirien. Gungstolen är ett av de äldsta föremålen i huset, från 1700- eller 1800-talet (övre bilden).
Hemmuseets rum har inretts med ursprungliga möbler och föremål. Avmaskningsmedlet för presidentens hund är från apoteket i Voikkaa (nedre bilden).
Golvet i stora salen i Kotkaniemi pryds av ett björnhuvud. Djurets fäll är P.E. Svinhufvuds souvenir från Sibirien, dit han förvisades 1914–1917. Advokaten som motsatte sig förtrycksperioden och som försvarade självständigheten blev sedan först landets första riksföreståndare, d.v.s. ordförande för senaten, och 1931 blev han republikens president.
Svinhufvuds liv innehöll alltså flera vändningar, och själva Kotkaniemi har också haft sina stormiga skeden. Fyra generationer av släkten Svinhufvud hann bo på gården innan Museiverket löste in den och drev ett museum där 2000–2012.
”När Museiverket stängde museet började vi driva det med volontärkrafter. Vi ville inte att stället skulle glömmas bort här mitt ute i skogen”, berättar Hilkka Suoanttila, ordförande för Kotkaniemi-stiftelsen som grundades 2013.
Svinhufvud köpte Kotkaniemi 1908, och Luumäki fungerade också som familjens bas under Ukko-Pekkas statliga uppdrag. Nu ägs Kotkaniemi av staten, d.v.s. Senatfastigheter. Museiverket är hyresgäst på gården, och Kotkaniemi-stiftelsen har hand om museiverksamheten (övre bilden).
Presidentparets porträtt från 1937 målades av Wilho Sjöström. Det sägs att Ellen Svinhufvud betalade priset för 12 kor för ljusstakarna. Lex-statyn i brons var en gåva från vänner 1928 (nedre bilden).
År 2014 övergick Kotkaniemi till Senatfastigheters ägo i enlighet med statens fastighetsstrategi. Tidvis fanns det en risk att stället skulle säljas, men till slut ledde Kotkaniemis förespråkares outtröttliga arbete till resultat. För att trygga museets framtid och utveckla dess verksamhet startades projektet Kotkaniemi lentoon (Kotkaniemi tar flykt) i början av 2017 under ledning av Kotkaniemi-stiftelsen. Heini Kähkönen fungerar nu som projektchef för detta projekt. Projektet ansökte om och beviljades finansiering från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.
Kotkaniemi-stiftelsen och andra lokala krafter fick också hjälp av självständighetens hundraårsjubileum.
”Jubileet fick många att vakna upp till tanken att statens första överhuvud, vår före detta president som också fungerade som bland annat justitiekansler och riksdagens mångfaldiga talman, förtjänar sitt museum. Svinhufvud är en framstående person i Finlands politiska och statliga historia. Folk har fått egna museer för mindre än så”, säger Suoanttila.
Tapeterna är också konst. På övre bilden visas P.E. Svinhufvuds arbetsrum. Ovanför dörren hänger en gipskopia av den adliga släktens vapen som donerades på 1930-talet. På nedre bilden kan man se ett sovrum med sängöverkast som Ellen själv virkat. Det rosa toalettporslinet tillverkades i en porslinmålningsklubb.
Staten beviljade projektet dryga två miljoner euro i renoveringsunderstöd, och iståndsättningen av Kotkaniemi inleddes 2016. För dem som arbetade på huset var projektet en unik djupdykning i gångna årtionden.
”Renoveringen var som detektivarbete när vi undersökte väggarna och fick se hurdana ytor huset haft under årtiondenas gång. I varje rum hittade man mellan sju och nio lager tapet, och det var helt fantastiskt att man alltid tapetserat över de gamla tapeterna och inte tagit bort tidigare lager”, berättar Senatfastigheters byggprojektchef Selja Flink.
Till fyra rum beställde Senatfastigheter nya tapeter på basis av de ursprungliga modellerna. Golvytorna förseddes också med gamla mönster. Vad gäller de byggnadstekniska detaljerna blev Flink mest förvånad av de flerfärgade dörrarna.
”En grön dörr i ett rum, en röd i ett annat. En dörr hade tre färger på ena sidan och tre på den andra. Jag gladde mig för varje roliga fynd.”
Kotkaniemis kaffeutrymme är nytt. På gården finns också en gammal drängstuga där till exempel hantverkare kan sälja sina varor. Kotkaniemi-stiftelsen vill bygga en brygga vid sjön så att man också kan besöka gården med båt (övre bilden).
Kotkaniemis kakelugnar härstammar från berömda Rakkolanjoki kakelfabrik i Viborg (nedre bilden).
Flink, som ansvarat för Kotkaniemiprojektet, är både glad och lättad över resultatet. Hon bekantade sig med fallet redan tidigare då hon arbetade för Museiverket, och hos Senatfastigheter fick hon gården på sitt bord på nytt 2014.
”Ärligt sagt tänkte jag, liksom många andra, att alla presidenters alla hem inte behöver förvandlas till museum, men den tanken avslöjar en okunnighet om Finlands historia. Svinhufvud hade en betydande roll i vårt lands självständighet. Han har verkligen förtjänat detta museum.”
När man sedan började renovera museet ville man enligt Flink göra ett så gott arbete man kunde. Lyckligtvis var husets struktur i gott skick.
”Jag skulle inte ha trott det, men till och med husets grunder var kruttorra och i skick. Vi hittade bara en liten fuktskada under ett badrum som byggts på 30-talet.”
Nu har Kotkaniemi ett nytt kafé som använder inhemska och närproducerade råvaror. Köttet i lammpajen kommer från Rapattila i Villmanstrand, och blåbärspajen innehåller talkkuna. I övre våningen finns två mötesrum som kan hyras av utomstående.
”Jag höll hårt fast vid att vi ska bygga kaféet eftersom objekt som det här inte har något hopp om framgång utan ett ordentligt kafé. Finländare tycker ju om kaffe, och om man inte får kaffe på ett ställe så blir det ingenting”, säger Flink.
Kotkaniemi-stiftelsens ordförande Hilkka Suoanttila (t.v.) och projektchef Heini Kähkönen berättar att besökare är särskilt förtjusta i trädgårdens nya utseende (övre bilden).
Menyn på Kotkaniemis Kafé Ellen, som rymmer 36 gäster, har fått sin inspiration direkt från Ellen Svinhufvuds recepthäfte. Kafét drivs av lokala företaget Satun Makiat, och Leena Joronen är en av de anställda (nedre bilden).
Renoveringen av Kotkaniemi kostade 2,5 miljoner euro och sysselsatte många personer inom bygg- och restaureringsbranschen, i synnerhet från Sydvästra Finland.
”Fastän bygget är så här litet hade vi allt som allt över 200 arbetare på plats, fast vissa av dem förstås inte stannade länge.” Selja Flink tycker att museet är värt de investerade pengarna.
”Ur en privatpersons perspektiv kan de kännas som en stor summa, men när man ser alla tolv rummen och trädgården är summan sist och slutligen inte särskilt stor”, säger Flink.
Hilkka Suoanttila och Heini Kähkönen från Kotkaniemi-stiftelsen säger att just trädgården är deras favoritobjekt. Sluttningen hade hunnit växa igen och den var täckt av lupiner. Nu öppnar sig en vacker vy över sjön Kivijärvi från den vackra och välstrukturerade trädgården.
”Trädgården var en hjärtesak för Ellen. Nu är den museets dragplåster”, säger Suoanttila.
Enligt Kähkönen har man också låtit lokala invånare odla delar av nyttoträdgården – de betalar ingen hyra, det enda kravet är att jordlotten hålls i gott skick.
”Marthaförbundet i Toikkala och tre privatpersoner har redan sina egna jordlotter.”
Enligt projektplanerare Sinikka Myyrä avspeglar Kotkaniemi paret Svinhufvuds jordnära attityd och värme (övre bilden).
Svinhufvuds arvtagare donerade en gång i tiden en del av presidentparets föremål till Luumäki kommun, och nu har föremålen kommit tillbaka till Kotkaniemi från hembygdsmuseet. Dessutom pryds museet till exempel av porträtt från Nationalmuseet (nedre bilden).
Kotkaniemi öppnades den 19 maj 2018, och under de första tio dagarna hade museet redan långt över tusen besökare. Enligt Kähkönen hade nyheten om det nya museet spritts genom medier och djungeltelegrafen, men bristen på skyltning grämer både henne och Suoanttila.
”Vi har fortfarande inte fått tillstånd från NTM-centralen att lägga upp en skylt på riksväg sex trots att vi ansökt två gånger. Man kan inte låta bli att förundra sig över beslutet, eftersom Kotkaniemi inte bara är viktigt för regionen och landskapet, utan det är också intressant ur riksomfattande perspektiv”, säger Suoanttila.
Finlands tredje president bodde i Kotkaniemi med sin familj ända fram till sin död 1944. Bland annat då Ukko-Pekka var förvisad till Sibirien drev Ellen också ett pensionat i rummen på övre våningen.
Projektplanerare Sinikka Myyrä, som byggt museets utställningar, säger att Kotkaniemi utstrålar paret Svinhufvuds värme och jordnära attityd.
”De hade en adlig bakgrund, men de var mycket jordnära människor.”
Enligt Flink från Senatfastigheter lönar det sig att komma till Kotkaniemi för att njuta av atmosfären från en förgången tid.
”Samtidigt är det bra att skapa sig ett sinne för proportioner: för hundra år sedan levde man ett helt annorlunda liv; det pågick ett inbördeskrig i landet. Nu är vi ett förmöget land, och sist och slutligen tänker vi ganska lika om saker.”
På bilden till vänster från 1929 tillverkar Pehr Evind Svinhufvud ammunition vid sitt mahognyskrivbord. Han var känd för att vara en duktig skytt, och han övade regelbundet på skjutbanan han byggt i Kotkaniemi. På bilden till höger från 1928 syr Ellen Svinhufvud i ett sovrum med prästkragstapeter. (Båda bilderna har tagits av Erkki Räikkönen / Sirkka och Jorma Svinhufvuds privata arkiv.)
Artikelns första svartvita huvudbild: Med hjälp av Ellen Svinhufvuds hårda arbete började trädgården blomstra. Den soliga slutningen som vetter mot sjön Kivijärvi lämpar sig också för grönsaks- och bärodling. (Bild Erkki Räikkönen / Museiverket.)
”På våren publicerade Sitra rapporten Megatrender 2023 med ett mycket allvarligt budskap. Den viktigaste megatrenden i dag är att naturens bärkraft håller på att falla sönder och de miljömässiga, ekonomiska…
”På hösten inledde vi snabbt ett energisparprogram som gav goda resultat redan under vintern. Tillsammans med våra kunder uppnådde vi stora besparingar", säger Sanna Jääskeläinen, chef för Senatfastigheters energisparprogram.
Senatfastigheter har som mål att minska koldioxidavtrycket med minst 25 % vid nybyggnation som är värd över 2 miljoner och minst 15 % vid renovering under strategiperioden 2022–2025.
Senatkoncernen kommer att förnya sina värmesystem och sluta använda olja senast 2024. De mest kostnadseffektiva energiformerna har visat sig vara träpelletslösningar, i mindre objekt tekniker med jordvärme eller luft/vattenvärmepumpar. Alla…
Senatfastigheter siktar på att statens lokaler ska vara koldioxidneutrala senast 2035. Det är också ett av huvudmålen med Senatfastigheters nya strategi. Koldioxidneutralitet eftersträvas i två faser: koldioxidneutral användning av fastigheter…
Lantmäteriverket och Skatteförvaltningen är smidiga föregångare inom statsförvaltningen – i båda ämbetsverkens lokalstrategier inskrevs nya arbetssätt och allaktivitetsmiljöer redan för nästan tio år sedan. Nu arbetar 95 anställda vid ämbetsverken…
Senatfastigheter har minskat sina miljökonsekvenser under flera år, till exempel genom att minska energiutsläppen från sina fastigheter med över 70 procent. Den pågående förändringen inom arbetssätten – övergången till distansarbete…
Senatfastigheter använder i år ca 400 miljoner euro på totalrenoveringar, ombyggnad, nybyggnad och årliga reparationer av fastigheter.
Vid ombyggnaden av arbets- och näringsministeriets lokaler betonades vikten av bra inomhusluft. De aktivitetsbaserade kontoren på Alexandersgatan 4–10 i Helsingfors byggdes i en över 200 år gammal värdefastighet.